Posted tagged ‘Oman’

Krönikören i flygdrama. Byter semester mot sjukskrivning?

januari 28, 2009

2002 höll Foto-Frisell och jag på att krascha på en flight från Pyongyang i Nordkorea till Peking.
På något sätt gick det väl.
Idag har jag gjort min näst värsta flygning.

Jag har inte stått framför en kamera och sagt ”Hej och välkommen …” på snart fyra år, men imorgon är det comeback.
Vi sänder friidrottsgala från Göteborg och jag är tillbaka i programledarposition.
Ska bli kul.
Eller – skulle bli kul.
Jag kommer nämligen inte vara där.

Hemresan började så bra. Charterkärror brukar vara fulla till brädden, men vi fick ett eget tresäte.
Semestern var över. Nu väntade en nio timmar lång flight hem till kylan. En baggis om man bara har gott om plats.
Vi fick behålla våra platser i ganska exakt fyra minuter.

”Ursäkta, men de här platserna måste vara tomma. Det har blivit fel i incheckningen. Ni ska sitta på rad 21.”

Okej, vad gör man? Trist, visst. Men No problem, säger man och flyttar.
Det blev problem.
21 sägs vara oslagbart.
Och så blev det. Oslagbart vidrigt.

Våra platser visade sig nämligen vara sätena just innanför en magsjuk kvinna, bakom en lungsjuk man och framför ett
par med ett till gigantiskt intresse för historia.

I korthet: Någonstans ovanför Moldavien kom flygvärdinnorna på den briljanta idén att isolera kvinnan till vänster om oss på en toalett.
Då hade hon redan ägnat sex timmar åt att kräkas i genomsnitt var 20:e minut.
Sen hosta. Kräkas igen. Snörvla. Kaskadspy. Hosta mer. Spy …. ja, ni fattar.

Vid denna tidpunkt hade även mannen framför oss hostat upp samtliga organ ur sin överkropp.
Och paret bakom hade oavbrutet (jag skojar inte – oavbrutet!!) förhört varandra på internationell historia på hög volym.
Medpassagerarna informerades om allt från det Tysk-romerska rikets rödskäggade kejsare Fredrik I av Hohenstaufen till kinesiska dynastier och Magna Carta.
Trots ljudstyrkan missade vi tyvärr lite; det som dränktes i hostningar och kräkkaskader.

Och inte nog med det: hostan spred sig som en löpeld genom flygplanskroppen med en sådan fart att jag var övertygad om att paret bakom skulle få skriva ny historia istället.
Det första utbrottet av Sars i Sverige tycktes vara ett faktum.
I alla fall i ett worst case scenario.
I bästa fall skulle vi som satt närmast komma undan med dubbelsidig lunginflammation, vinterkräksjuka, påssjuka, ebola och lungemfysem.

Missförstå mig inte. Jag tyckte naturligtvis oerhört synd om dessa människor. Det är vidrigt att vara sjuk och ännu värre att vara sjuk i ett flygplan.
Men förstå även oss runtomkring. Att sitta inklämd i en klaustrofobisk historielektion på 11 000 meters höjd, fastkilad mellan virologins Etna och bakteriologins Pompeji i fulla utbrott framkallade viss panik.
I synnerhet för en man som nu anser sig utvilad – redo för två intensviva arbetsmånader.

I skrivande stund är det 24 minuter kvar till landning.
Paret bakom vrålar om fornnordiska gudar.
Den stackars kvinnan till vänster om oss är tillbaka i sin stol för landning. Hon har just kräkts ytterligare en gång.
Mannen framför har dött.
Nä, det har han såklart inte, men han har inte hostat på 46 sekunder. Rekord.
Jag väntar fortfarande på att någon ska dra av sig ett lösskägg eller en flygvärdinneuniform och vråla ”Smile, You´re on Candid Camera”.
Men det verkar inte hända.

Sorry Jacob – du åkte på Otepää (ledsen för det!) och nu kommer du åka på att själv fixa friidrotten imorgon.
Men du kan trösta dig med att det är ingeting mot vad jag kommmer åka på.

/ Jonas