Archive for the ‘Skidskytte-VM’ category

Magdalena avslöjar sin delaktighet i österrikes guld

februari 21, 2009

Började skriva en blogghyllning till Björndalen när han kom in till sista skyttet.
Det här får istället bli en text om Österrike.
Ni förstår säkert varför.
Kungen knäcktes i spåret av junioren Dominik Landertinger.

I Vinterstudions mejlkorg kommer det direkt spekulationer om att Österrikarna är dopade.
Orkar inte ta den diskussionen igen.
Så länge ingen av dom har åkt fast så vi lägger ner det spåret.
Fast.
Magdalena konstaterar att hon faktiskt tidigare i vinter hjälpt till att förse åtminstone österrikiska vallarna med lite stärkande substanser.

– Jag fick ett samtal från Johan i det svenska vallateamet som bad mig ta med två stockar snus till österrikarna. Det var när jag och Christer skulle ner till Ruhpolding för att kommentera.
– Vad gjorde du?
– Jag hade väl inget val. Stoppade ner snuset i väskan och drog iväg.

Själva överlämnadet av substansen skedde via en kurir.
Om Landertinger fick ta del av Magdalenas smuggelgods vet vi inte säkert.
Vad vi vet är att Landertinger fick sitt genombrott i Ruhpolding.
Tvåa i sprinten.
Trea i jakten.
Det var där och då han tog en plats i Österrikes VM-lag istället för att sticka iväg till junior-VM. 

Under VM har Landertinger varit krasslig. Skulle avstå distansen eftersom han kände sig hängig. Men ersättaren blev magsjuk så Landertinger körde ändå och blev sexa. Efter det har kroppen bara känts bättre skriver Landertinger på sin hemsida. Han har gurglat med saltvatten. Gått och lagt sig klockan ett på natten för att kunna sova länge på dagen. Det står inget om något snus. Idag kan han skriva om guld.

Ingen seger för Björndalen idag alltså.
Inte ens någon medalj.
Han har ju å andra sidan en del sen tidigare.
Ser inte till fyrans Peter Lindgren här i Vinterstudion så det får bli jag som presenterar Kalla Fakta.

9 OS-medaljer varav 5 guld
32 VM-medaljer varav 13 guld
87 Världscupsegrar

Sådär. Fick lite användning för den fakta jag letat fram om Björndalen ändå. Och den kan ju vara bra att ha kvar för han lär ju fortsätta fylla på prisskåpet framöver. Det kan nog varken Landertinger eller svenskt snus förhindra.

/popsen

Annonser

Familjeföretaget…

februari 21, 2009

…går bra mitt i lågkonjunkturen och finanskrisen. Det är, trots vad alla analytiker säger, ingen brist på glittrande intäkter och klirr i mästerskapskassan. Åtminstone inte för familjen Ekholm/Jonsson.

medaljparet

medaljparet

Vi kan inte låta bli att visa världens bästa sambor. Strålande uppsyn – och lite skön bragdstämpel både här och där. Helena som vände två tidiga bom och två minuters underläge till 18 mäktiga träff och ett jaktstartsguld som i helgen kan få sällskap intill mixedsilvret. David förstås för sin roll som reserven som sköt fullt, när Björndalen spred skotten och ryssen darrade. Och när Expert-Kalle nästan studsade av stolen av nervositet, var Ekshärads exportvara (ihop med polarn Bergman) iskalla killen.

Nu står dom där med tre medaljer ihop. Syskonen Berger har två, ett silver för Lars och så lillsyrran Toras brons. Vi är bättre än Norge och leder familjeklassen, knappt men klart. Och framförallt, helgen lovar mer. Kanske redan idag, men där krävs lite tur. Definitivt söndag…damernas masstart (Aco och Helena!) och herrstafetten..om Ferry står på benen…

På tal om familjen så är det en märklig känsla att spana in Kim och Kim. Vi är 13 mil från nordkoreanska gränsen – och rullade igår norrut med stora ögon och öppna sinnen. Syskonen snackar samma språk, men håller sig på varsin kant. Sista tre milen av underbar kuststräcka, smäcker, guldgul sand och inbjudande vågor, är avskuren medelst en skräckinjagande taggtrådsmur.

På vägen upp mötte vi dessutom märkliga konstruktioner på sidan om körbanan. Gigantiska stenstycken (som skulle få Obelix att sucka djupt och stoppa skallen ner i trollbrygden) vilandes på hyllor på vardera sidan om vägen. Just det…kommer Kim norrifrån så är vägspärrarna redo…Krönikör Karlsson och Foto-Frisell vet ännu mer. Dom har rent av varit…huuuh…på andra sidan…lär ha bjudits en spöklik upplevelse. Jonas kanske berättar mer…om snöflaken och andan faller på därborta i Liberec.

vägblock

blockerande utsikt

DMZ står för demilitarized zone – och skiljer nord från syd. När det blåste som mest av dopningsbesked och hotfulla tonfall  inom skidskyttefamiljen så kändes en DMZ på sin plats på Alpensia-stadion i Pyeongchang.

dmz

nära gränsen

På tal om glada medaljörer så har Carl-Johan Bergman dubbla skäl. Tidernas mest utmattade slutman, som gav den utochinvända magen ett framgångsrikt ansikte, ”tappade bort” silverpengen. Vaknade upp efter succéstafetten och fick en otäck känsla i kroppen. Letade desperat runt på rummet, men kom på att han lagt den längst ner i skrymslena i ryggsäckens botten. Puuh! Å andra sidan är Bergman landslagets egen glömskegubbe, sådär skönt disträ att han vore som klippt och skuren för rollen som pappa i  ”Ensam Hemma-filmerna”.

silverbergman

Bergman återfann sitt silver/mattias

Medaljen är tillbaka. Det var bara att envetet rota runt lite. Nu hoppas vi att Kalla & co gör detsamma. Som Wolfgang Pichler så oefterhärmligt uttrycker det…

”We want more…!!!!”

/Peter

Skrämmande siffror…

februari 19, 2009

Ingen vill bli fyra. Särskilt inte i Korea. Inte ens Aco. Låt vara att hon strålade ikapp med hyllningarna igår, högst välförtjänt, efter ett makalöst distanslopp där sista skottet avgjorde guldstriden. Hon var till slut bara sekunder från ett brons, men gladdes framförallt över att visa att hon var tillbaka i världstoppen. En snart 36-årig småbarnsmamma som på rekordtid återvänt till medaljstriden.

Men nöjd med siffran fyra? Knappast. Fråga Tora Berger. Tre fjärdeplatser i Östersunds-VM ifjol. Fyra i två raka VM i just distansloppet – men igår bröts den sviten. Trea. På pallen. Hon log från öra till öra. Eller fråga Sven Nylander, arketypen för siffran, han som själv gav ut en bok med titeln ”Den fjärde mannen”. Nummer tre smakar så mycket bättre. Koreanerna nickar instämmande.

Det räckte att spana in hissknapparna på hotellet. 1, 2, 3…5…var tusan är våning 4? Ut på ett våningsplan på Kensington ”Shining” Flora Hotel – 501, 502, 503, 505…är det möjligt?

hissknappar

Ner till receptionen. Två unga koreaner. Jippii. Engelskakunskaper – och ett skrämmande, men också klargörande besked. Fyra är fel, fasansfullt och främmande för medel-Kim. Ordet Sa betyder fyra, men också ”död”. En chockerande upptäckt. 13 är inte heller bra – och saknas också på hotellet, mer i västerländsk skrockstil, men fyra är sämre…och fler siffror kan dom inte rata…några våningsplan behövs ju för att bygga upp vårt kolossalhotell.

Bara så ni vet det har Frankrike startnummer 4 i dagens mixedstafett. Om det nu går åt pipsvängen för fransoserna. Finland har för övrigt nr 13, så har ni hela den övernaturliga bilden klar för er.

När jag nu tänker efter…Fyran är ju inte på plats här. Kollegorna på TV4 alltså. Fick dom inte visum på koreanska ambassaden? Kan dom vara så hårdnackat skrockfulla, asiaterna? Spooky…

/Peter

Jack Torrance bor inte här…

februari 17, 2009

…men vi väntar bara på att han ska dyka upp, naturligtvis gestaltad av Jack Nicholson och med samma galna uppsyn som i klassikern ”The Shining” gå lös på inredningen på hotell Kensington Flora Hotel i agrarvänliga Pyeongchangs perifera delar.

Här vore han inte lika ensam som på filmduken och inte på långa vägar när lika insnöad (just den biten hade arrangörerna längtat mer efter) och kunde dessutom få lätta upp sitt författarsinne med dagliga VM-utflykter, arenaupplevelser fyllda av dramatik och oväntade vändningar.

Men hotellet i sig, numera också på bild i Vinterstudiobloggen….oj, vilken rysare.

 Ett arkitektoniskt storhetsvansinne, en elefantiasis mitt i purjolökslandet, fylld av märkliga ytor och vrår, sanslösa salsgolv och dragiga däcksplan, som nedsläppt helt planlöst mellan ett skjul och ett växthus och bara delvis försedd med gäster. Och möjligen Jack Torrance.

ödsliga hotellet

Hotellet på prärien bland purjolöksodlingarna…

välkomstbanderoll

Vi känner oss varmt välkomna till centralt läge. Tekniker Ekendahl och programledare Jonsson är glada för det.

Det finns ett slitet gym. Det är alltid stängt på onsdagar. Be mig inte förklara varför. Det finns en avdelning för brädspel. Mahjong, Kinaschack, Blokus och Backgammon. Det innehåller ungefär 173 sittplatser och har aldrig använts. Men det som förbryllar mest är musiken. Klassisk. Alltid klassisk. Vivaldi, Bach, Mahler, i korridoren, i frukostsalen, i brädspelsmiljön.

Jag gick ut för att få lite frisk luft – och den behövdes inte väntas på… Rätt ut åkerlandskapet, via parkeringen och en liten park  och där fanns samma musik. Tydlig och klar, lika efterhängsen som en tinnitus med stråkdrag. Jag tryckte mig fram mellan några kraftiga grenar och där  satt den. En högtalare – trots allt lite mindre kusligt än alternativet, men ändå svårt att skaka av sig.

högtalare i trädet

Symfoniholk.

Dubbel-Pellarna Nyström och Sterner påstår att dom sett en stor grupp asiater med spelkartonger i handen på platsen där ingen finns. Det är något skumt. En sällskapslekarnas flygande holländare. 

Ännu märkligare blev det när vi plötsligt, i zikkuraterna under receptionen, längst in i detta förvridna komplex, hittade ett bekant ljud som växte sig starkare och starkare. Det var klassisk musik och vi närmade oss tonernas källa. Bakom en tung ekdörr hittade vi en symfoniorkester. Det satsas rejält på vårt hotell. Tittar vi ikväll är dom säkert borta – och alla spår av dom.

symfoniorkester

Hotellet satsar på klassisk inredning./mattias

Brädrummet är kliniskt rent. Inte en människa, till och med spelen är borta, bara en gigantisk banderoll om ”Free Board Games”. Inte ens Jack Torrance sitter där och hamrar på sin Halda.

Till sist: i min första blogginsats nämnde jag dom galna hundarna, till och med mer blodtörstiga än insnöade hotellvärdar. Nu har det hänt. En NRK-reporter med joggingskor fick en vass tanduppsats runt ena vaden, en väl tung barlast om man har ambitioner med sin träning. Det slutade med stelkrampsspruta och sängläge framför 30 koreanska TV-kanaler.

Expert-Kalle skräms inte så lätt. Han blev biten i armen av en pekines – och slog iväg den med sin fria arm. Han var tio år. Hård redan då – och naturligt lugn. Den ende som skulle överleva en vinter i ”The Shining”…

/Peter

Fak, vilken skräll!

februari 17, 2009

Blanka Vlasic i höjdhopp, VM-finalisterna i handboll, upphaussade fotbollskillar, förstås syskonen Kostelic i alpint…och så…håll i er…Jakov Fak, skidskytten utan landslag, men med en VM-medalj.

Vi letade tunga, kroatiska idrottsprofiler och plötsligt fanns HAN där, en av historiens mer osannolika figurer. Svajande, bubblande på pallen i Pyeongchang idag, som ytterligare bevis på att det här är ett mästerskap där allt kan hända…dopningshärvor, värmechocker, felåkande fantomer, jurydebacle och motprotester.

Kroaten visste knappt vart han skulle ta vägen, men var i gott sällskap: av tvåan Christoph Stefan, en tysk talang som är på sitt första senior-VM och femman David Ekholm, som kom till Korea inställd på att kanske bara heja fram guldsambon Helena Jonsson, men plötsligt bara var nio sekunder från Sveriges första herrmedalj sen 1974, Torsten Wadman.

Det brons som Fak tog. Han hade lika gärna kunnat satsa på havskappsegling i Schweiz. Eller en golfkarriär på Grönland. Lycka till. På egen hand.

Han gjorde egentligen som alla andra. I spåren av syskonen Kostelic drog Jakov igång en alpin karriär. En liten, tunn kille som stod på öronen – och bröt: först benet, sen utförssatsningen. Han var 13 år, nån galning förde in skidskytte i landet och lill-Fak råkade vara på rätt plats vid detta osannolika tillfälle. Och han var fast. Som i fast besluten, fast också väldigt ensam om passionen. Och för all del ammunitionen.

Förra vintern kom han ut på världscupen – och en tävling förändrade allt. Han blev 43:a i distansloppet i Pokljuka i grannlandet Slovenien, där skidskytte är upphöjd verksamhet och där slovenske förbundskaptenen fick sympatier för den spenslige och av sporten besatte 20-åringen. På stående fot blev han erbjuden en plats i nationens träningsgrupp, rena himmelriket och framförallt en bruten isolering.

Sen kom säsongen 08/09. Häng med nu, för det gör knappt ens Fak: 37:a i Östersund-sprinten i december, sekunden bakom Björn Ferry (”ett viktigt ögonblick, då förstod jag att det började hända saker”), 16:e man i Hochfilzen i ett distanslopp, också före jul…ett genombrott av stora mått…och så blev han sjuk…missade Ruhpolding, borta från Antholz och VM-genrepet…ingen tidning som hörde av sig, men till Sydkorea for han…och VM har blivit rena kaskadsuccén, 14:e i sprinten med en bom, 25:a i jaktstarten med sex  (!) bom och så bragdbronset efter en ynka bom i sista, stående skyttet.

– Jag var riktigt nervös, men fick ihop det bra. Nu hoppas jag att jag kanske kan få en sponsor, sa han till oss på plats och för Kroatiens skull är det bäst att någon medkännande fabrikör eller sportintresserad investerare klämmer fram lite stålar till stöd. Han avslöjar, lite tveksamt först men sen tydligt nog, att han funderar på att byta nationalitet efter OS i Vancouver. Slovenska träningscentret ligger två timmars bilresa bort från hans kroatiska hem och det är där den nya stjärnan tänts.

Det är bråttom nu: dags att kroaterna lär sig namnet som i västerled väckt så mycken munterhet och knappast uttalats för dom stora sportframgångarnas skull. Förrän nu då.

– Jag är van vid att folk kommenterar mitt efternamn. Jag bryr mig inte, säger han med ett snett leende och fingrar på VM-bronset.

Också ett sätt att säga: -Fak you…

/Peter

fak o skött

Stort ögonblick! Bronsmedaljören Fak intervjuad av Bengt Skött på Radiosporten.

/mattias

Vitt, vitt, vitt…

februari 15, 2009

Det är tro det eller ej, vinter i Purjolökslandet. Efter sju sorger, åtta bedrövelser och 327 vimmelkantiga vm-funktionärer som desperat försökt rädda kvar något av den ”snö” som räddade premiären, så faller snön. Inte på något gnistrande, nordiskt vintervis. Hyfsat nära nollan. Men det är vitt på marken och i luften och lite mer bekant för ögat.

Igår var det rött, rött, rött…och rött. En osannolik norsk uppvisning, trots att världscupledaren Emil Hegle Svendsen i sista stund hoppade av, seg i kroppen och kanske med en infektion på gång. Dom har å andra sidan världens bästa ”reserver”. Lars Berger har vunnit VM-guld i längd (ett par hundra mil nordost om Pyeongchang, i Sapporo 2007) och efter ett träningpass och en god lunch, laddade han för ett besök i NRK:s VM-studio. Istället ringde telefonen. Det var svenske förbundskaptenen Micke Löfgren som frågade om han ville köra VM-sprinten.

– Han trodde jag skämtade, sa en rörd Micke nere hos oss i målfållan som just hade fått se en fyrdubbel norsk seger!

Tala om hygglig start på världens mest krävande arbetsplats för den sympatiske värmlänningen. Stormakten Norge. Berger var dryga sekunden från guld, men fick ge sig mot historiens bäste. Björndalen började säsongen med en tuff magåkomma, suckade djupt när man pratade åkform med honom i Östersund i december, men när VM kommer så har tävlingsmänniskan och träningsgeniet återställt ordningen.

Och idag kan han tangera Stenmarks 86 WC-segrar (jo, i skidskytte räknas VM och OS med i världscupstatistiken). Först ut, följd av tre landsmän…

Vi hoppas på tjejerna. Helena Jonsson har hela tiden upprepat mantrat: ”jag vill ha med mig en individuell medalj hem från VM” och hon kommer att lyckas. Igår var hon femma, trots en bom…ett slarvskott som hon själv sa. Idag är det fyra skjutningar och i stående är hon 97-procentig. Känn på den.

Aco kan för all del också vara med och hugga, trots att hon är 1.37 efter. Hon hade näst-bästa åktid, sekunder bakom Neuner och var ändå missnöjd i mål. ”Det kändes bara segt. Vad blev jag?  14:e! Jag trodde 40:e. Det var vad Wolfgang skrek till mig i spåret”.

Sanningen är att Aco kör med öronproppar och att Wolfgangs tysk-engelska inte alltid går igenom. Å andra sidan…som Pichler la till med glimten i ögat:

– Det är bra att hon hörde 40. Det hjälpte ju, eller hur?

Idag hoppas vi på vitt-vitt-vitt-vitt-vitt. På vallen också. Fullt hus och medaljfirande.

/Peter

”Är det bara toppen på ett isberg?”

februari 13, 2009

Frågan tillhör Internationella skidskytteförbundets ordförande Anders Besseberg och lästes upp, med entonig röst och blossande kinder, mitt i ett pressmeddelande som fick hela skidskytte-VM att stanna upp. Rätt tuffa antydningar, om systematisk dopning hos en av värlens ledande nationer, stormakten Ryssland, som nu fått skicka hem tre medaljkandidater – dagen före VM.

Jurjeva, Achatova och Jarosjenko lär ha varit stinna av bloddopning, men knappast utan hjälp från annat håll och långt ifrån säkert ensamma – IBU kunde knappast ha fått en sämre start på VM i Sydkorea, men det fick dom…vädret, eller snarare ovädret, var ett kanske än mer akut ämne på dagens ytterst välbesökta presskonferens.

Det vräker ner regn sen ett knappt dygn tillbaka, termometern har varit upp på 15 plus och vänt och dessutom snurrar hetsiga vindbyar runt kring den golfanläggningen som blir alltmer synlig. Snölagret har minskat dramatiskt, idag var träningen inställd, men när några trotsade det påbudet var svenskorna snabba att plocka fram laggen, Aco, Helena Jonsson, Domeij och Anna-Maria Nilsson strävade fram i motbjudande väderlek under överinseende av den väldige Wolfgang. Blir det tävling så ska Sverige vara redo – på allt. Till och med vattenskidor. Aco bara skrattade över den parodi som underlaget just nu bjuder.

Blir det än mer bekymmersamt, så får svenskarna snabbt veta. Förbundskapten Staffan Eklund ingår i tävlingsjuryn som imorgon bitti, lokal tid, ska ta ett beslut om VM-premiären i sprint kan köras som planerat. Han erkänner att han aldrig varit med om något liknande och ser inte helt bekväm ut med läget. Sydkoreanerna hade massor av snö under ett vintrigt för-VM 2008 – och struntade i att bunkra lika mycket av den vita varan till i år. Inget vidare vältajmat beslut – med facit i hand.

Ironiskt då att IBU-bossen Besseberg talade om toppen av ett isberg…det är vad VM skulle behöva just nu…is är bättre än vårflod och snösörja och vill det sig illa försvinner en hel premiärhelg, men sen talar prognosen om kallare väder, rent av minustecken. Nästa fråga är om världscupfinalen i Khanty-Mansysk blir av – i nuläget är en Rysslandsresa i mars inte högt på någon nations önskelista. Staffan Eklund talar inte officiellt om en bojkott, men tillstår att det lobbas för att flytta tävlingarna därifrån. Dopningsskandalen har minskat intresset för att gynna bjässen i öst – ingen vill förse fuskare med sina surt förvärvade slantar. Då hjälper inte att ryske överledaren Vladimir Alikhin i morse, koreansk tid, ställde sig upp inför övriga 25 nationers förbundskaptener och bad om ursäkt.

Ikväll är det VM-invigning i Yong Pyang, alpinorten där åkarna bor.  ”Festföreställning” i hällande regn. Tunga tal, någon välrepeterad lokal dans och ett genomblött fyrverkeri. Och knappast några aktiva. Kanske en vilsen snowboardåkare  som undrar var snön tog vägen…frågan är vart VM tar vägen?

/Peter Jonsson