Arkiv för februari 2009

Om man kunde läsa blickar…

februari 28, 2009

…det var nåt med blicken. Jag trodde att den visade fokusering, adrenalin och vinnarvilja. Men det var kanske nåt annat redan då, kanske osäkerhet och irritation, kanske en begynnande infektion?

Kallas blick var inte som den brukar när hon anlände för några timmar sen, jag tolkade det som något positivt. Jag tolkade – uppenbarligen, helt fel.

Efteråt fanns en uppgivenhet i hela svensklägret, alla från läkare Dyborn till vallare Lindgren. Det var ju idag guldet skulle komma.

– Jag tyckte hon såg lite mer hängig ut redan igårkväll vid mötet vi hade inför tävlingen. Helt klart sliter hon med nånting för hon är ju inte alls i den form hon var för några dar sen,  sa förbundskapten Jocke Abrahamsson när jag snackade med honom efter loppet.

Hur höga är oddsen att fröken Kalla har diagnosen vinterkräksjuka/förkylning redan ikväll?

/reporter Bränholm

Det var nåt med blicken…

februari 28, 2009

Mötte precis de svenska tjejerna som skall köra tremilen. Fick några ord med Kalla och Haag precis efter de stigit ur bussen.

Jag har intervjuat Charlotte många gånger förr men nog aldrig sett henne lika fokuserad. Det var nåt med blicken när hon kom gående genom sörjan.

Orden var dom vanliga, ”jag skall göra mitt bästa”, ”inga resultatmål” mm men blicken sa något annat. Jag tror Kalla är här för att vinna och att hon vet att dagens tremil är en jättechans.

Intressant också att höra Anna Haag som säger att hon är beredd att offra sig för att köra för Charlotte, bromsa om så behövs, gasa om det är vad Charlotte vill.

Det kommer bli en extremt tuff tremil, Liberec flyter bort just nu. Termometern inne bland vallabodarna visade +4,6. Kallaföre? Inte vet jag, en lätt kropp brukar gynnas i tungt före, å andra sidan, i Tärendö är det sällan plusgrader.

Nu håller vi tummarna…

/reporter Bränholm

Skön start på dagen

februari 28, 2009

Vilken morgon!
SVT-profilen mår bättre efter att ha  varit lite risig några dagar.
Det regnar inte (!!)
Och bäst av allt: klockan är nu 10,37 och ännu har inget sms om återbud kommit!
Var ska detta sluta?

Men några sms har kommit i alla fall.
Det första berättar att Sachenbacher-Stehle inte startar. Tydligen nån slags åkomma i foten som stoppar tyskan.
Jag såg henne inte som ett namn för pallen ändå.

Ett annant sms berättar att Croneman i DN skriver om mig idag.
Eller ja, han skriver inte så mycket om mig utan mer om mina kollegor, men bilderna var visst på mig.
Och några ord, såklart.

Croneman gillar inte mig. Han brukar med viss regelbundenhet komma med små glidtacklingar i knähöjd.
Ofta elaka. Ibland befogade.
Alltid roande.

Jag gillar Croneman. Han skriver bra, roligt och ofta hyggligt initierat. Ibland tar han i så han spricker – ibland blir det mer slätstruket.
Som idag.
För om den dialog (mellan mig och Bankiren) Croneman citerar i sin tv-krönika  var det sämsta han kunde hitta ur gårdagens stafettsändning, så måste det innebära att vi gjorde en jävla bra sändning!

Sen är det också så att sändningar ofta bedöms utifrån reultaten i tävlingarna. Går det bra för Sverige minns vi det som bra sändningar.
Så  låt oss hoppas på en bra sändning idag.

/ Jonas

Peppar peppar

februari 28, 2009

Klockan är 08.37, frukosten är över och det har ännu inte kommit ett enda sms om att någon i Sverige är sjuk eller avstängd.
Sällan blir man så glad över att ingen hör av sig.

Läser till och med på nätet att Södergren börjar pigga på sig.
Tjoho!

Nu till stadion, med först ska vi filma lite i Foto-Frisses hyrbil.
Ja, ni får se sen.

/ Jonas

Förbannelsen fortsätter

februari 27, 2009

Jag gjorde en lista igår kväll men trodde aldrig jag skulle behöva använda den.
En lista över svenska stafettfiaskon, där chanserna försvunnit all världens väg innan tävlingen knappt börjat.
Jag har just fyllt på listan. Efter ”Liberec 2009” står det nu prydligt:  DR +1,10 (9)

Jag inser att det jag håller i handen är underlag för en foskningsstudie. Jag föreslår ett samarbete med Ryssland, för det finns inga andra av toppländerna som konsekvent underpresterar så i stafettsammanhang på herrsidan som Sverige och Ryssland.
Men frågan är om forskning hjälper. Vi kanske snarare behöver samla alla medicinmän, schamaner, präster, druider och magiker som går att uppbringa norr om Nederländerna för att bryta denna förbannelse.

Och var kommer den ifrån?!?!
Vi hade ju allt! Innan vi tappade allt.

Efter tre raka succéer -87, -88 och -89; samt ett silver i Lahtis 1991 såg ju allt så bra ut. Sverige regerade stafettvärlden.
Som Skogens Konungar älgade Wassberg, Gunde, Molle, Håland fram i spåren.
Många talade sen om 90-talets bankkris.
Stafettkrisen var än värre – och den varar fortfarande.

1993 var jag inte så gammal. Jag var 16 och minns hur jag satt framför teven hemma i vardagsrummet och led med Bankiren när han på Torgny Mogrens sönderfrysta skidor och med ben av Pitepalt slet i Faluns backar – ända tills han fick en hammare i huvudet.
Det var mitt första minne av ett svenskt stafettfiasko.

Då visste jag inte att det bara var början.
Mycket är sen svart, luckor, fragment.

Jag förnimmer känslor av obehag, illamående och medkänsla över Molles kollaps (på egna skidor) i Thunder Bay 1995.
En bild flimrar förbi där Fredriksson halkar runt i mjölksyra på förstasträkor i både Trondheim och Nagano; och jag kan fortfarande vakna kallsvettig om natten med Anders Bergströms utmattade ansikte i Ramsau -99 framför mig.
Obehag.

Det vilade en förbannelse över Sverige och stafetter, som inte bröts bara för att jag själv lämnade tv-soffan och började bevaka mästerskapen i tv:n, istället för framför den.

Först trodde jag det, när Sverige vann en silvermedalj i Lahtis-VM 2001. Men året efter i Salt Lake var allt normalt igen; när Urban Lindgren åkte uppför en brant backe och slog skallen i längdåkningens höjdgräns.
Sverige slutade på en förnedrande 13:e plats.  5,14 efter ettan Norge.
Slaget av tolvan Japan.
Sämst i mannaminne, i alla fall för en ung skidreporter.

Året efter var jag övertygad om att den svenska Golgatavandringen var över, när Jörgen Brink stack iväg i en solklar ledning på sista sträckan i Val di Fiemme.
Allt verkade perfekt någon kilometer före mål när chocken kom.
Kameran panorerade med tvåan Alsgaard och trean Teichmann och jag minns hur jag skrek rakt ut när Brink blev synlig.
Stillastående. Parkerad i en av de sista backarna före mål.

2005 fortsatte drabbade förbannelsen åter förstasträckan när Mats Larsson ställde sig på start med skidor av bly.

 Men så i Turin-OS och Sapporo var Sverige plötsligt med och fightades igen. I Japan till och med trots (eller tack vare!) en reserv i laget.
Två raka brons. Ingen kollaps. Allt var äntligen över.
Och nu – 2009 – skulle detta lag vara redo att prestera. 20 år efter det senaste mästerskapsguldet.  

Hyggligt rutinerade åkare. Södergren och Olsson bättre än nånsin. En spurtare av klass. Bra resultat i världscupen i vinter.
Inget skulle kunna gå snett.

Men så imorse, när sms:et kom om Södergrens mage, insåg jag att förbannelser inte kan brytas.
Därför sitter jag alltså här med en ny notering: DR +1,10 (9)

Jag vet inte vilket brott den svenska idrottspubliken begått, men vi straffas hårt.
Dagens tävling var över innan den knappt hade börjat.

Och det jävligaste är att pappret inte slutar där – det finns plats för åtminstone två mästerskap till…

/ Jonas

SVT-profil i nytt polisdrama

februari 27, 2009

När krönikören utlovar ett blogginlägg av en så lyder man, nog för att aftonbladet uppgraderat mig till SVT-profil men när ”the big K” kräver något lyder man – så är det bara…

Till gårdagskvällen då, om restaurangbesöket har ni redan läst. Värre var det alltså med hemfärden, den som aldrig fick komma igång.

Vi hade parkerat våra två bilar i ett centralt P-garage och fått varsin ”P-biljett”. Jonas körde ena bilen in, fotograf Tirheden den andra. Jag drack två Cola till maten, fick bilnycklarna och såg fram emot att få lite sömn när fyran-gänget och teknikdelen av vår besättning fortsatte på stan. Problemen var dock två, jag fick aldrig den där jäkla P-biljetten av Tirheden och samme förträfflige fotograf hade sin mobil kvar på hotellrummet…

Vakter hemma är väl knappast kända för att vara direkt smidiga alltid, regler är ju regler. Tjeckiska vakter är – ännu värre, något vi bittert fick erfara. När jag inte hittade biljetten och inte fick tag på han som hade den så var vi lite kreativa. När Jonas betalat sin parkering lånade jag hans biljett, visade upp den för vakterna i garaget och försökte på en ganska taskig skoltyska förklara att vi inte hade vår biljett men att vi kom samtidigt och att jag kunde betala kontant – sagt och gjort.

Problemen tilltog när jag skulle köra ut, Jonas hade använt sin biljett för att öppna bommen för sin bil. När jag kom fram till bommen trodde jag vakterna i garaget kunde lyfta den manuellt – icke!!! Utan biljett, ingen öppnad bom – så var det bara, vad spelade det för roll att jag nyss betalat, och Jonas biljett var alltså förbrukad.

Skoltyskan (engelska är inte ett alternativ här) blev nu en blandning av uppgiven och desperat:
”Meine freunde hat in dieses machine bezahlt und Ich hade auch bezalt, zu dich. Warum können sie nicht das Bom (ni som inte redan förstått att min tyska är sådär förstår det nu) geöffnen?”

Men nej, de tre yngre vakterna, varav EN kunde LITE tyska ville inte hjälpa mig. Och där stod bilen, på fel sida bommen. Bankiren kom till undsättning, han är lite bättre på tyska men det hjälpte föga. Yvette kom också och plåtade febrilt (bilder kommer under dagen), krönikören kom – och dessutom en äldre, betydligt mer aggressiv vakt.  

Att de efter en kvart nog faktiskt förstod vad som hänt, och att vi båda betalat vår parkering spelade ingen roll – jag kom inte ut ur garaget. Jonas tilltog drastiska åtgärder och bad om numret till polisen, det här var ju löjligt.

Vi var nio pers som stod där i garaget och försökte lösa denna situation, det kändes – lite överdrivet.

Till slut förklarade den äldre, mest rabiata av vakterna, på hätsk tjeckiska, att man kunde köpa sig ut. Det skulle kosta 1000 tjeckiska kronor (ca 400 SEK). Vi orkade inte vänta längre, polisen dök inte upp och hjälpa oss ville absolut inte vakterna.

Vi kom ut – i friheten igen, det kostade totalt 190+190+1000 pengar, hade nog varit bättre om vi tagit taxi från början.

När jag äntligen såg bommen öppnas, över en halvtimme efter jag kört fram till den, fick jag möte – av polisen. Vi låtsades som ingenting – det fick räcka nu, hem till Atrium, så snabbt som möjligt, till sängen. Andra bildramat på en dryg vecka var över.

Efter en halvtaskig nattsömn väcktes jag av redaktören i Stockholm – ”Södergren är sjuk, vad vet du om det, kan vi göra en telefonare?”. Svaret blev ännu ett uppgivet, nej.

/reporter Bränholm

NEEEEEJ!!

februari 27, 2009

Så skriker vi idag.
Igår skrey vi JAAAAA.

Hursomhelst: det har blivit lite av en tjeckisk morgontradition.
Kaffe, yoghurt med konstig müsli, en ostmacka och ett sms om att nån är sjuk.
Idag var det tyvärr Anders Södergren.
Damn.

Fredriksson ersätter och det kan såklart gå riktigt bra ändå, men i ärlighetens namn hade det känns mycket bättre med den mest formstarke på tredjesträckan.
Nu får en av Längdsveriges stora åsiktsdelare i vinter: Fredriksson eller Rickardsson, en alternativ men trist lösning.

Ingen mer sjuk nu. Okej!?
INGEN!
NOLL!!

Nu måste Gunde agera.
Charlotte Kalla borde omgående transporteras bort av desinficerade robotar till ett kliniskt rent, bacillfritt och hermetiskt tillslutet
kassavalv i Ostrava.
Först fem minuter före tremilen får hon plockas fram.

/ Jonas