”En tysk fes mig i ansiktet”

Dagens stora vinnare var Dario Cologna (vann herrklassen) och Virpi Kuitunen (regerar på damsidan).
Och jag.
Dagens stora förlorare var Saarinen. Hade hon varit kall och legat kvar bakom Kuitunen en stund efter att hon jagat ikapp kunde hon garanterat avgjort tävlingen med ett överraskade Kalla-ryck.
Men Saarinen var så ivrig att hon klev förbi direkt. Med mjölksyra sprutandes ur öronen såg hon ett tag ut att fixa det ändå. Men icke. Går man sig stum i den där backen så är det ohyggligt svårt att vakna till igen.
Fråga mig – jag vet!

Som utlovat gjorde jag en attack mot backen i arla morgonstund. Bilens termometer visade minus 15, men jag drog ändå iväg med gott mod. Efter en kortare uppvärmningsslinga på plan mark började jag klättringen uppför Alpe Cermis.
Första 200 meterna gick ganska lätt.
Nästa 200 gick betydligt tyngre.
Vad händer? 400 meter och hjärtat bultade redan i bröstet; pulsen steg oroväckande snabbt och det kittlade friskt i låren.
Jag borrade ner blicken i snön och bet ihop. Efter ytterligare 200 meter gick det ännu tyngre.
Tvärtsopp.
Jag vänder upp blicken och upptäcker att jag står öga mot öga med en vit vägg.
26 procents motlut. Hade jag haft slalomskidor på fötterna och åkt åt andra hållet hade det kallats svart pist.
Nu kallas det bara vansinne.

Jag stannade till och gnuggade mig i ögonen, men väggen slutade inte. Tvärtom tycktes den bara växa och växa.
600 meter av totalt 3,5 kilometer. Detta går inte. Vänd människa. Vänd.
Just som jag bestämt mig för att ta förnedringen och leva med skammen att jag fick ge upp, ser jag en lång gestalt komma susande på smala skidor ner för den i mina ögon lodräta bergssidan. Thomas Alsgaard.
Han får syn på mig å flinar?
– Gett opp?
– Satan heller. Det är ju du som tar den enkla vägen.

Ingen återvändo alltså. Det får gå som det går.
Jag borrade ner huvudet igen och malde på. Steg för steg. Tvåans växel var inte att fundera på. Ettans funkade ett tag. Det här handlade snarare om nollans växel – friläge. Fiskben. Saxning. Vad ni vill! Fult var det.

Pustande, frustande. Stönande, spottande. Vidrigt trött betade jag långsamt av meter för meter.
Väggen hade ett slut och övergick i brant uppförsbacke. Lite enklare. Tio skär på tvåans växel. En port i taget. Röd port. Blå port. Röd. Blå. Brantare igen. Fan. Kom igen. Andas.
Andas!!

20090104003
Climbing krönikör.

Jag har egentligen mest vaga minnesbilder av min klättring mot toppen; ett slags konstigt trans där varje höjdmeter blev en drog som jag var allergisk mot men bara ville ha mer och mer av.
En skylt flimrar förbi. 2000 meter kvar.
En tysk serviceman ler när han hinner ifatt mig.
– Servus!
Någon skramlar med en koskälla.
Andas.
1500 kvar.
Brantare.
Satan vad skidorna glider dåligt.
Kom igen du din krönikörsjävel och ta rygg på tysken en bit.
28 procents lutning.
Fan. Stanna. Tio andetag. Kör.
Paraffin!
Röd. Blå.
Den tyska servicemannen fiser illa.
Rakt i mitt ansikte. Vidro.
(Vad håller jag på med?? Detta är höjden av förnedring!!)
Ett ben i taget.
Morfin!!!
Röd.

Mitt mål var 45 minuter, men jag tittar inte på klockan en gång. Jag skiter fullständigt i det. Det enda som betyder något i min bubbla av mjlöksyra och vilja är det hägrande målet. Detta handlar om överlevnad.
Röd. Andas. Trampa. Blå.

Plötsligt planar berget ut. Jag uppfattar en skylt som förkunnar några hundra meter kvar till mål och en bekant röst ekar i mitt huvud.
Jag tittar upp för första gången sen tysken släppte sig med 1200 meter kvar.
Dag Malmqvist. Radiosporten.
”Du är uppe”, flinar han. ”Jag bjuder på en glühwein om du vill ha”.

Glühwein! Jag tänker att det var det vackraste någon sagt till mig på länge. Posei.
Allt hade varit poesi. Hade Dagge erbjudit mig en kopp med varm grisurin hade jag druckit lika girigt.
Värme. Vätska. Vila.
Jag tittar på klockan: 42 minuter och 37 sekunder.
Tio minuter mer än Nicke tog på sig; ganska precis dubbla tiden jämfört med segrarinnan i damklassen Therese Johaug.
Jag vet inte vad, men det känns som jag vunnit något. En betydande tävling. Var är Yvette? Var är Pops? Varför ringer inte Vinterstudion och gör en intervju?

– Hur känns det, Krönikörn?
– Tack, fantastiskt. Det var roligt att komma fram.
– Vem var din värsta konkurrent?
– Min vacklande kondition; ett groteskt berg och en tysk som borde äta mindre surkål.
– När förstod du att det skulle räcka hela vägen?
– Glühwein!! Det måste varit när jag hörde ordet glühwein.
– Tänker du försvara din titel nästa år?
– Aldrig. Man ska ge sig när man är på topp.

Och det var jag – på topp. 408 meter högre än där jag började; med solen i ögonen och en känsla jag inte haft sen jag besteg Kilimanjaro (5895 m ö h) för tre år sedan. Känslan av att ha gjort något stort som inte betyder ett skit.
Inte för någon annan än mig själv.

När jag nu 14 timmar senare sitter på ett hotellrum strax väster om Milano funderar jag på hur sugen jag egentligen är på nästa planerade äventyr.
Det spelar ingen roll. Aconcagua ska bestigas i November – så är det bestämt.
6968 meter.
Garanterat utan skidor.
Och förhoppningsvis utan en stinkande tysk.

/ Jonas

Annonser
Explore posts in the same categories: Uncategorized

8 kommentarer på “”En tysk fes mig i ansiktet””

  1. redaktörngren Says:

    Underbart skrivet! Ha ha… Apropå omvälvande händelser kan jag kontra med dödsångest i ett garage i Ottawa, i ett molotov-cocktail-stinnt hotellkomplex. Kämpa Sverige!

  2. Tintin Says:

    Du skriver så jäkla bra. Du är rätt träig i teve, men här är det andra tongångar. (ja, det där om träig gillade du säkert inte, så ok – du låter mer ”proffessionell” där)
    Själv kör jag backträning i den gamla nedlagda slalombacken på Farstanäset, några meter över Magelugnen – det får räcka.

  3. Martin Says:

    Härligt jobbat Karlsson. Jag är mycket imponerad, många hade nog gett upp efter några hundra meter.


  4. omg, bra jonas, du har gett den glade motionären ett glatt ansikte, otroligt mannen, även solen har sina fläckar, tur att du kan göra i världsklass utan ansträning, nämligen världens bästa krönikor

    ha det gött

  5. Lann Says:

    Slagen av en tjej med 20 minuter. Kom igen nu…:)
    Vad hade sämsta dam i damtävlingen för tid, förresten?

  6. Magnus Says:

    Bra jobbat att du tog dig upp Karlsson! hade bettat med en kompis att du skulle vika ned dig, ……men jag kan ta det ;=) Tack för fina sändiningar från europa trots att det var dåligt med svenska framgångar (föutom Haag då).

    Mvh
    Mange

  7. Nilla Says:

    Tack för en underbar blogg. Det första jag läser varje gång jag slår på datorn. Blir så glad när det finns nya texter.
    Men jag vill ha mer bilder!!!! Finns klättringen på rörliga bilder? Lägg ut dom i så fall. Skulle så gärna vilja se. Grym prestation!!!!!! Det såg ju tokbrant ut på teve.
    Kämpa på, min favvoreporter.
    Kram / Nilla

  8. Andreas Says:

    Grymt repotage!
    Blir ju hur pepp som helst nu när man vaknat till lite liv efter nattens besvikelser. Ser redan fram mot världskuppen och VM. Ska nog ut och köra ett intervallpass i ett, för en gångs skull, vintrigt Göteborg.

    Kör hårt!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: