Sleepless in svinkylan

Tourens första dag är avklarad.
Kändes okej. Prologer är ju knappast den roligaste tävlingsformen. Mest start- och målbilder, snabba klipp, åkare som fladdrar förbi; få tendenser och marginaler.

Maria Rydqvist var en glad överraskning. Anna Haag och Marcus Hellner ungefär som förväntat; Södergren lite sämre och Fredriksson gjorde ingen glad.

Cologna har jag ju redan varnat för.
Men Teichmann!
Axel Teichmann!!

***

Precis som Mathias Fredriksson hade även SVT:s representanter på plats en motig inledning.
Landade i Frankfurt igår kväll och fick bråka för att få ut hyrbilen.
Vi hade naturligtvis rätt och som kompensation fick vi en enorm stadsjeep. En fyrhjulsdriven miljökatastrof.
(Min bror som är ordförande i Naturskyddsföreningen kommer drämma en miljömärkt yxa i skallen på mig. Men vi hade inget val. Alternativet hade varit en Fiat Punto. Eller cykel. Typ.)

Efter tre timmar Autobahn (GPS:en fungerade perfekt!) parkerade vi vrålåket utanför vårt hotell, som visade sig vara ett Gasthaus, som visade sig vara en ladugård.
Nicke kastade sig ut och famlade sig fram genom mörker och svinkyla och började banka på dörrar och fönster.
Själv tutade och blinkade jag i min enorma bil.
Ladugården förblev öde. Obebodd.

En stund senare hade vi väckt halva Oberhof, inklusive ägaren till ladugården som kastade sig upp på en åsna och red till vår undsättning.
Riktigt så var det inte.
Men efter en halv evighet dök en fryntlig tysk i alla fall upp i en Datsun och släppte in oss till en natt i minusgrader.
Samtliga element stod på noll. Minus elva utanför.
Niklas somnade som en klubbad gnu.
Jag somnade halv fyra.

***

Efter morgondagens sändning tror jag mig kunna konstatera följande:
1) … att Saarinen och Kuitunen avancerat medan herrarna ägnat sig åt klungåkning.
2) … att jag inte påstått att vi är i Oberstdorf fyra gånger.
3) … att Niklas sagt ordet ”åkerskor” färre än 234 gånger
4) … att jag fått mer än 2 timmars sömn och ett rum utan arktiskt klimat.

Visst, vi hade det lite jobbigt igår kväll, men det känns som en bagatell i jämförelse med Marthe Kristoffersens äventyr. Den norska junioren skulle bli spännande att följa under Touren. En 18-årig uppstickare som kunde fått sitt genombrott denna vecka.
Men hon föll.
Och föll igen.
Trasslade in sig i ett nät.
Bröt en skida.
Åkte en kilometer med bruten skida.
Och var lååååångt efter.
Det fanns dom som hade en motigare start än vi.

Nu: Hem till gården.

/ Jonas

Explore posts in the same categories: Uncategorized